JMFK Logga

Artiklar och reportage

Från massatipp till hangflygparadis

Författad av Lars Ivansen den 21:a Mars 1996
Uppdaterad den 23:e Mars 1996

Under 1994 provade några av oss medlemmar på att flyga hang för första gången. Med små flygande vingar, egenhändigt modifierade varianter av FS-mini hämtad från en tysk modellflygtidning, provade vi oss fram på ett antal av de mindre kullar som står att finna i stockholms närhet, bl.a. en massatipp i Tensta, populärt kallad "Tenstatippen". Trots att kullarna i vår omnejd är begränsade både till storlek och fria ytor, visade sig den här formen av flygning vara så otroligt rolig att intresset för den snabbt ökade inom klubben.

Vi har försökt att analysera vad det var som gjorde det hela så lyckat och har kommit fram till flera orsaker:

Enkla och billiga modeller:
Genom att en FS-mini är så pass enkel vågar man flyga synnerligen offensivt och utan någon som helt marginal som man vid annat modellflyg måste vara så noga med, både med avseende på pris, byggtid och framför allt säkerhet. Till den avancerade flygstilen bidrar även modellens låga vikt vilket gör den relativt ofarlig.

Närhet:
Vid hangflyg sveper man ofta fram nära eller rent av mycket nära sig själv. När hade du senast förmånen att betrakta din modell uppifrån när du manövererade den genom lufthavet?

Tävlingsmoment:
Ganska snart upptäckte vi tjusningen med att krocka med flit för att försöka förmå motståndaren att störta. Stundtals makalösa luftdueller utspelades på en armlängds avstånd, där nästintill alla knep var tillåtna. För att vinna kunde man exempelvis:

Hangflygets Mecka

Nu kände vi att vi nu var redo för de riktigt stora utmaningarna! I en gammalt nummer av Modellflygnytt hittade vi en artikel om platser i Sverige lämpliga för hangflygning. Av artikeln drog vi slutsatsen att de bästa hangen stod att finna utanför Ystad på en plats kallad Hammars Backar.

Sommaren 1995 gjorde fyra av oss, Johan Bartsch, Håkan Källstrand, Roger Magnusson och undertecknad en resa ned till Ystad och Hammars Backar för att prova de sägenomspunna backarna på ort och ställe. Artikeln i Modellflygnytt innehöll utförliga vägbeskrivningar och med dess hjälp lyckades vi efter några timmars skumpande i en överfull Volvo 245 hitta till den omtalade platsen redan samma kväll. Synen som mötte oss fick pulsen att öka till frekvensen hos en ylande pylonmotor vars propeller just kastats av, eller enklare sagt: Wow!

Kilometervis med böljande sanddyner, på sina ställen kanske 50 meter höga, stupade brant ned i havet. Bakom dynerna sträckte sig mjuka och landningsvänliga ängar inbjudande ut sig. Det enda smolket i bägaren var en del staket som någon segelflygfientlig person placerat ut på strategiska ställen för att hålla en avsevärd stor mängd kor på andra sidan. Detta var i och för sig ett lovvärt initiativ enär det sannorlikt hade varit svårt att förklara för en jättestor sävlig kossa att detta var en landningsplats och inte en lunchbuffé, men dessa taggtrådsbestyckade flygplanshinder måste nogsamt undvikas.

 

 

Den till bredden av modeller fyllda bilen lastades ivrigt av, en hel trave med snabbladdare kopplades till bilbatteriet och fyra modeller sattes liksom sina ägare på otålig uppladdning. Det blåste inte speciellt mycket men det skulle visa sig att den jämna och ostörda vinden från havet i kombination med den idealiska sluttningen mer än väl kompenserade för detta.

 

 

Här var förhållandena sådana att även större modeller än våra små flygande vingar kunde användas. Johan medförde en kärra av okänt ursprung med en spännvidd på fyra meter och den trivdes alldeles utmärkt på hang, möjligen kunde man önska lite mer vind eftersom det var en ganska tung modell.

Rotorers menliga inverkan på landningar

Hammars Backar är förutom en idealisk plats att idka modellflyg på, också en samlingsplats för drakflygare och hängflygare (den senare kategorin brukar vi också kalla för madrassflygare...). Det var lustigt att skåda drakflygarna i aktion. Efter att de riggat upp sin drake i lä för vinden, stegade de fram till kanten och "klev av". Därefter flög de fram och tillbaka längs med stranden tills de tröttnade. Ibland parkerade flera av dem bredvid varandra i luften och småpratade sinsemellan! Madrassflygarna hade inte samma framgång. Med ett betydligt sämre glidtal behövde de mycket vind för att undvika nödlandning på stranden nedanför. De föreföll dessutom svårstartade: de fångade vinden vända mot skärmen och balanserade den som en leksaksdrake. När allt var till belåtenhet vände sig piloten snabbt om och sprang några raska steg mot kanten, ofta för att kastas upp i en gunga och pendla tillbaka lika långt igen.

På ett av staketen hittade vi en skylt uppenbarligen riktad till drak- och madrassflygarna. På den stod att läsa med stora bostäver:

VARNING FÖR ROTORER!

Den egentliga innebörden av varningen blev jag snart varse när jag skulle prova lyckan med min semiskalamodell av en LS-3 med tre meters spännvidd. Till saken hör att detta var premiärturen med kärran och jag var nog tveksam till om detta verkligen var den idealiska platsen att prova den på, men man har ju ett visst underhållningsansvar att tänka på!

Flygningen gick fint trots det faktum att roderutslagen var mer lämpade för graciös termikflygning än häftig hangflygning. Då jag beräknade att glidtalet var mycket bra på en kärra som denna, tog jag ut landningsvarvet ordentligt för att vara säker på att få ner den innan den åter skulle svepa över kanten. Inflygningsvinkeln såg fin ut, luftbromsen aktiverades och... så var den plötsligt försvunnen! Det hela gick så fort att jag inte ens hann bli bekymrad över sakernas utveckling.

En rotor uppstår när den av hangbranten uppåtriktade vinden vänder ned mot marken igen en bit bakom backen, vilket resulterar i en stark nedåtgående luftström. Självklart befann sig denna rotor på min inflygningssträcka. En liten backe på kullens baksida gjorde att den än gång så vackra LS-3:an försvann ur blickfältet och bröt bägge vingarna.

En mycket förvånad ko

Ungerfär trettion meter till höger om den punkt där vi stod och flög tog sanddynerna tillfälligt slut och övergick till en stor slätt med en ansenlig mängd förnöjsamt betande kossor. Slätten sträckte sig ett par kilometer längs strandkanten varvid nya dyner tog vid. I stridens hetta hände det man svepte för långt ut på högerkanten och följdaktigen plötsligt tappade all lyftkraft. Ofta kunde man rädda situationen genom att blixtsnabbt svänga upp mot kullens topp för att nödlanda i sidvind.

Vid ett tillfälle försvann Johans FS-mini helt utom synhåll bakom kanten innan han hann svänga tillbaka. Med en svordom ställde han ned radion på marken och beredde sig på en lång och mödosam promenad för att återvinna den kära ägodelen. Väl framme vid krönet hoppade han minst en meter upp i luften och utbrast förskräckt: "Oj, den flyger fortfarande!"

Trots ett språngmarch efter radion som skulle fått en olympisk sprinterlöpare att bli grön av avundsjuka, hann han inte tillbaka med sändaren i tid. Ett par vandrare som med full campingutrustning kommit traskandes uppför backen såg Johans förtvivlade försök att lokalisera landningsplatsen och upplyste honom: "Den krockade med kon där nere!". Att säga att vi andra höll på att duka under av skrattkramper är en lätt underdrift...

Sammanfattning

Vi var alla rörande eniga om att detta var en riktig höjdare. En ny resa till Hammars Backar är inplanerad och vi blir förhoppningsvis fler deltagare. Vi kommer dessutom att vara bättre förberedda (läs: ha fler modeller) nästa gång, och i all fall jag kommer att noga undvika allt vad rotorer heter! Vill du veta mer om hangflyg och hur du hittar till lämpliga kullar att flyga på så finner du utförlig information om detta på annan plats på dessa Websidor.

Väl mött på hanget!